Calle Kamphund

Min moster Iris vandrade över regnbågsbron idag. Hon var väldigt förstående mot mig, hon kunde se om jag vågade leka eller inte. Hon var jättesnäll också.  Moster Iris var border collie och mycket duktig på att valla kossor. Hennes sista uppdrag var att söka rätt på en kalv o skicka den till sin mamma. Det gjorde hon bara nån dag innan hon blev sjuk och inte orkade mera.  

Jag önskar att jag kunde bli lika modig som moster Iris, men kossorna är så stora o så många o jag är bara liten o skraj.

Hälsa till Tess på andra sidan regnbågsbron från min husse o matte! Hälsa också till sköldpaddan Frida som jag aldrig träffat, bara hört talas om.

En gång i veckan ska hon ha mig att sitta på en fyrkantig sak i badrummet å sen så säjer hon, men Calle nu har du gått upp. Plus 3 hg. Jaha, vad är det med det då? Päls, muskler o benstomme säger jag.

Kanske har jag något kraftig benstomme, frånsett ryggen?

Jag har magrat! (Jag gissar hon är avundsjuk, människan). Minus 7 hg sen veterinärbesöket o det oavsett var på golvet vågen är placerad. Som tur är har människan begripit att så här kan det inte fortsätta. Dagens måltider var generösare än på länge.

Jag är alldeles lagom i hull, perfekt i storlek o därtill jämn i humöret.

Igår natt behövde hon bara ta ut mig en gång. Sen kan jag inte förstå varför hon måste lägga sig precis där jag lagt mig, närmast kudden?

... nu lever jag upp till beteckningen "kamphund" igen. Det gäller att hålla sin image vid liv.

Skämt åsido, det är min rygg som spökar. Igår fick jag så ont, så ont. Kunde inte lägga mig, kunde inte sätta mig, kunde bara trampa runt, runt. Jag fick fara till hunddoktorn o kunde inte sitta stilla i bilen för det gjorde ont överallt. Till slut kom jag på att stoppa huvudet i mattes armhåla o stödja det i hennes handflata, då kändes det lite bättre.

Jag blev klämd både här o där o när hon klämde mig över ryggen baktill då skrek jag. Det är faktiskt tillåtet när det gör så ont. Hunddoktormänniskan böjde min huvud åt alla håll o kanter o då skrek jag också. Hon sa att jag var styv i nacken. Inte styv i korken, märk väl. Sen fick jag en spruta, det kändes inte alls för det var så mycket annat som kändes. Nervös var jag ju också. Vet inte hur mycket hår jag släppte i nervositeten, men mycke' var det. Tur man har att ta av.

Nu har jag fått mediciner o förhållningsorder. Ska hålla mig i stillhet i 14 dagar, ska ha massage o mat o vatten från ett serveringsbord så jag slipper böja nacken. De' ni, serveringsbord! Ska jag nånstans blir jag buren, jag blir lyft, jag blir uppassad som vore jag en kung. Människorna ställer upp bra måste jag säga. 

Ska se till att få viss sekundär sjukdomsvinst. Man får inte vara dum ...

Nu måste jag vila, sova o drömma.

Det här börjar likna en fjällvandring. Man är upptagen av det mest elementära, ätandet o skitandet. Detta enligt hörsägen o VANLIGTVIS trovärdig källa.

Jag har alltså spytt o haft rännskita idag. Jag anser att det var av ren solidaritet med en viss väninna. Nån här i familjen påstår att  det beror på att jag stoppat i mig egna rester. Skulle jag! Snudd på ärekränkning. Fast i natt fes jag, tyst.  Men som det doftade ... mmmm.

Lyckligtvis har inte mina magbesvär haft menlig inverkan på aptiten. 

Inte ett enda paket som det står Calle på. Fast jag varit snäll hela året.

Jag ska bli avmaskad. Dom säger att det är för säkerhets skull o för att jag inte är så kräsen av mig. Ack ja. Vad allt ska inte en invandrare behöva stå ut med.



Jag har tränat Sitt, Sitt kvar, Ligg, Ligg Kvar, Leta och Kryp. För säkerhets skull tar jag allt på en gång. Ju snabbare beslut desto tidigare fika godis.

Allt som det ska vara igen, husfolket har återvänt, lite bleka om nosen. Jag har varit så orolig. men nu kan jag slappna av. Tycker inte om att de far bort utan mig.



 

Jag går INTE över stora bron i rusningstrafik. Försökte i måndags, det vara rena rama nära-döden-upplevelsen. Jag har gått där några gånger tidigare, men då har bilarna varit både mindre, tystare o inte lika många. Nu var det bilar som var jättelånga, höga som hus o väldigt brummiga. Tror ni inte att det var en som släppte sig alldeles intill mig? En JÄTTEFIS! Jag blev så rädd så jag skakade i hela kroppen. För att inte tala om alla dessa cyklister, mopedister o käppgångare. Måste de vara ute när jag är ute? Har de inga hem? Till råga på allt kom det en konstig sak som såg ut som månbil, vad ska man tro? Finns det utomjordingar i stan? Fast människan som satt där såg då ut som en alldeles vanlig människa.

Husse fick komma och hämta mig. Vilken pärs!