Calle Kamphund

Igår började jag arbeta lite smått igen. På lunchen gick jag en promenad,  yiipee, vilken upplevelse. Lite osäker kände jag mig i början så jag höll mig för säkerhets skull i bakgrunden. Men, men - benen bar så jag tänkte att nu drar jag iväg hemåt. Men si, då sa dom stopp o belägg, här ska vi gå varligt fram. Säg den glädje som varar beständigt ... man får vara tacksam så länge den varar.

På eftermiddan tog jag täten o bestämde att nu går vi hela vägen ända hem. Sagt o gjort.

Yes, håll i hatten - jag är på G!

Jag har magrat! (Jag gissar hon är avundsjuk, människan). Minus 7 hg sen veterinärbesöket o det oavsett var på golvet vågen är placerad. Som tur är har människan begripit att så här kan det inte fortsätta. Dagens måltider var generösare än på länge.

Jag är alldeles lagom i hull, perfekt i storlek o därtill jämn i humöret.

Igår natt behövde hon bara ta ut mig en gång. Sen kan jag inte förstå varför hon måste lägga sig precis där jag lagt mig, närmast kudden?

Konvalescensen tillbringar jag ömsom liggande i bädden, ömsom vinglande mellan rummen, ömsom i sängen med min människa. Hon säger att jag inte får hoppa upp i den, inte hoppa ner från den, hon envisas med att lyfta mig hela tiden.

Jag är ganska bra på svenska nu. De här fraserna förstår jag till punkt och pricka:

Nu ska vi gå promenad, VILL (används sällan) du gå på promenad?
Vem vill följa på promenad?
Spring hem
Nu ska vi äta
Ska vi lägga oss o läsa?
Ska vi gå ut o pinka? (Vilka vi?  Det är alltid bara jag som pinkar).
Sätt dig o skit
Där blir det bra
Duktig pojke (hund)

Av enstaka glosor behärskar jag dom här:
Sitt. Varsågod. Ligg. Stanna. Vänta. Sööök. Leeta. Klaar (när vi leker kurragömma). Dansa (lite grann). Kryyp (lite grann). Hit. Hiit. HIIIT.

Jag äter inte så mycket, på ordination av djurdoktormänniskan. Gissa om jag är hungrig. Skulle t o m kunna sätta i mig fågelmaten, om jag bara kom åt den.

• Allt ljus på mig
• Uppassning
• Bordsservering
• Massage
• Extra god mat, pytteportioner (à la francaise = två korslagda gröna bönor)
• Bantningskur (eg onödigt, men låt gå då ...)
• Eget spa utlovat
• Ligga i sängen (nära, väldigt nära)
• Får ha Bia-bädden för mig själv, så länge jag vill o behöver 
  
  

... nu lever jag upp till beteckningen "kamphund" igen. Det gäller att hålla sin image vid liv.

Skämt åsido, det är min rygg som spökar. Igår fick jag så ont, så ont. Kunde inte lägga mig, kunde inte sätta mig, kunde bara trampa runt, runt. Jag fick fara till hunddoktorn o kunde inte sitta stilla i bilen för det gjorde ont överallt. Till slut kom jag på att stoppa huvudet i mattes armhåla o stödja det i hennes handflata, då kändes det lite bättre.

Jag blev klämd både här o där o när hon klämde mig över ryggen baktill då skrek jag. Det är faktiskt tillåtet när det gör så ont. Hunddoktormänniskan böjde min huvud åt alla håll o kanter o då skrek jag också. Hon sa att jag var styv i nacken. Inte styv i korken, märk väl. Sen fick jag en spruta, det kändes inte alls för det var så mycket annat som kändes. Nervös var jag ju också. Vet inte hur mycket hår jag släppte i nervositeten, men mycke' var det. Tur man har att ta av.

Nu har jag fått mediciner o förhållningsorder. Ska hålla mig i stillhet i 14 dagar, ska ha massage o mat o vatten från ett serveringsbord så jag slipper böja nacken. De' ni, serveringsbord! Ska jag nånstans blir jag buren, jag blir lyft, jag blir uppassad som vore jag en kung. Människorna ställer upp bra måste jag säga. 

Ska se till att få viss sekundär sjukdomsvinst. Man får inte vara dum ...

Nu måste jag vila, sova o drömma.