Calle Kamphund

Bragdmedalj borde jag få i väntan på tapperhetsmedaljen. Tina var på rymmen idag, men jag spårade upp henne, lätt som en plätt. Ett tag var det trots allt lite schåigt eftersom jag samtidigt höll koll på att matte såg vilken stig jag valde.

Tina är hopplös, precis när man tror att hon lärt sig att stanna o komma på kommando, då sticker hon. Med en fart så man tror hon har en utombordsmotor i rumpan. Ungefär en kvart var hon på rymmen. Vid en obebodd sommarstuga tog jag henne, hon bara låg där o vilade upp sig sa hon, sen hade hon tänkt dra igen.  Ack vad hon bedrog sig, hon åkte fast med Frolic o torkad blodpudding!

Det är inte allom givet att vara en naturbegåvning vad gäller spår o lydnad i största allmänhet.

Egentligen vet jag inte om det här är en prövning eller ett glädjeämne  ... Vid närmare eftertanke är det nog vett o etikett. Man sticker inte bara så där.

Nåt väldigt intressant utspelade sig idag. En för mig totalt okänd herrkarl har uttryckt sin förtjusning över min speciella uppenbarelse. Han ville veta vad det var för ras på mig o från vilken kennel jag kom. Han skulle ta sig en närmare titt på mig sen, men jag är inte till salu! Inte för pengar o inte för annat heller.

Den ras jag tillhör är väldigt speciell, den lär knappast upprepa sig  nån fler gång i världshistorien, inte i den här skepnaden i alla fall. Däremot finns det många varianter av den speciella rasen "Rumänsk glädjespridare", som varmt kan rekommenderas.



Jag var ute o promenixade med Julle o Sasha igår. Julle sprang nästan över mig o inte så mycket som det minsta morrmorr kom över mina läppar ... Dessutom visade jag att jag håller på att morska upp mig genom att springa omkring alldeles på egen hand. Så småningom kanske jag blir så modig så jag kan räkna med att få medalj för visad tapperhet i fältpromenad. Tills vidare nöjer jag mig med ett rött hjärta.

PS: Hundpratardamen sa att jag kände mig  "utvald". I sanning, så är det.

Mirakelhunden Calle, det är jag det! En känslig natur som varit med om mycket, lärt mycket, läser tydligt av kroppsspråk  o sorterar människor därefter. Skulle vilja tycka om barn men de har varit mycket dumma med mig.

Hjärnskrynklardamen förstod att jag hade ont i nacken men med mycket kärlek, god o REN mat skulle jag läka till både kropp o själ så småningom. Utan att jag berättade det sa hon att jag svultit så mycket att det var ett rent under att jag levde. Hon såg att jag hade haft bekymmer med att röra mig också. Hur mycket såg hon egentligen? Har jag några hemligheter kvar, eller läste hon mig som en öppen bok? Jag tror i alla fall att hon tyckte om att läsa min bok för hon sa att det fanns både visdom o klokhet hos mig. Tacksamhet o positiv energi strålar omkring mig.



Bilden är från förra vintern, jag har min scooteroverall på mig. Snygg, va!

Kär hund har många namn, Calle kamphund, Calle mirakelhund, Calle underhunden,  men mest av allt gillar jag att jag heter Calle.



Sen tänker inte jag heller berätta allt vi pratade om. Det finns saker som sägs i förtroende och ska bevaras i förtroende.

Vilken Calle, jo Calle  på spången ...




Tänk att man fått sig en sång tillägnad!

Jag går INTE över stora bron i rusningstrafik. Försökte i måndags, det vara rena rama nära-döden-upplevelsen. Jag har gått där några gånger tidigare, men då har bilarna varit både mindre, tystare o inte lika många. Nu var det bilar som var jättelånga, höga som hus o väldigt brummiga. Tror ni inte att det var en som släppte sig alldeles intill mig? En JÄTTEFIS! Jag blev så rädd så jag skakade i hela kroppen. För att inte tala om alla dessa cyklister, mopedister o käppgångare. Måste de vara ute när jag är ute? Har de inga hem? Till råga på allt kom det en konstig sak som såg ut som månbil, vad ska man tro? Finns det utomjordingar i stan? Fast människan som satt där såg då ut som en alldeles vanlig människa.

Husse fick komma och hämta mig. Vilken pärs!

Tror nästan att jag blev lite förälskad igår på kursen. En ung golden retreiverflicka med underbara ögon, djupa som brunnar, de mjukaste, rundaste, lenaste tassar och en päls som honung o silke. Jag vet ingen så fin! Hon verkade så snäll, så jag vågade faktiskt gå fram och nästan, nästan pussa på henne.

Hoppas, hoppas att vi får träffas igen. Kanske nån träningskväll? Annars får jag vänta ända till efter jul när vi ska på kurs igen. Till dess får matte verkligen skärpa till sig och träna ordentligt med mig.

Under teoripasset var jag lite ouppmärksam, passade på att hälsa på några människor i stället. Det gick bra, fast dom fick inga nästan-pussar, bara lite sniff-sniff i noshöjd.

Jag får inte jaga cyklister eller hoppa på stora svarta hundar, ej heller stora människor som går med stora pinnar. Det gör jag inte heller, jag bara motionerar mig, ju!

"För att visa, att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig." (Nalle Puh)

Det påstås att jag har vissa likheter med Puh, närmare bestämt runt magen,  det påstås också att jag har vissa likheter med Nasse. Värst vad det påstås mycket ...

Jag har i alla fall mera päls än Puh och mera muskler än Nasse. Framför allt har jag inte Nasses pipiga röst. Det jag har om magen är mest muskler, under pälsen är min mage som en tvättbräda. Så var finns likheterna? Jag bara undrar.

Jag är helt utfestad, tur att det är födelsedag bara en gång om året. Har tuggat tuggflärp, våmfyllt tuggben, det smakade himmelskt, korv o köttbullar och gjort mitt bästa för att underhålla gästerna. Både farbror Julius, Sasha o mårrmor kom o uppvaktade. Jag har så svååårt för sällskapsliv, men har man annonserat om Öppet Hus så har man. För säkerhets skull höll jag mig i bakgrunden o lät Tina sköta det mesta av konversationen.



Och så hade jag så tokroligt i skogen igår, det var bättre än alla presenter. Mitt DJUNGELVRÅL av glädje lät tyvärr mera som ett blandskogspiip.  Säger dom som tycks förstå skillnaden.

EroTIKEN Vilda, som är av märket foxterrier, är den mest erotiska dam jag träffat. Hela tiden skulle hon sticka rumpan upp i nosen på mig. Fast jag klart visade att jag INTE var intresserad. Att bara bjuda ut sig så där ... ?  Då var det mycket bättre med tant Iris, som är border collie. Vi gick på långpromenader tillsammans men när tant ville leka med mig, då morrrrade jag jättemycket. Sen blev det lugna gatan stigen igen.  

Morra fick jag göra åt de andra också, Garbo, Smulan, Douglas o Ninja. Den enda jag inte behövde morra åt var katten.  I sanningens namn måste jag tillstå att han i stort sett ignorerade mig.

Nu är jag hemma igen och firar min födelsedag. Jag har inlett med att  vara  ute i skogen. Tina o husse var med också och jag sprang, fram o tillbaka hela tiden, nä, jag FLÖG fram, det var på nya stigar där jag aldrig varit förr o det var så otroligt roligt att jag var tvungen att upphäva ett  GLÄDJETJUT (det lät mera som ett piip, ack ja, man gör så gott man kan). Lite träning gjorde jag också, "magneten" t ex. Nästa lördag har vi kurs igen o då måste jag visa att jag gjort läxorna.

Det ringer på dörren, måste vara gratulanterna som kommer strömmande ... jag voffar så dom hör att jag är hemma!

Lördagen den 6 oktober fyller jag fyra år. Då ska jag ha Öppet Hus mellan  kl 15 - 17. Ni är alla välkomna på lite Frolic, levergodis, snittar på Husmans m böckling- o leverpastej samt kex. Dryck: Vatten genomgående samt kaffe med mjölk. Tina har lovat att vara toastmadame om det behövs.  

Jag är ju så blyg så jag håller mig säkert i bakgrunden. Om jag inte törs ta emot presenterna kan ni lämna dom i hallen.



Önskelista (saker)
Märgben
Kyckling, kokt, stekt, grillad, rimmad det går bra vilket som
Köttbullar
Korv
Leverpastej
Grisöron (för att prova)
Såna där vita tuggflärpar som finns i lösvikt på Hundshopen

Önskelistan kommer att finnas på Hundshopen.

Önskelista (att göra)
Långpromenader, leta saker, rulla i dynga, klättra, balansera, sova middag med matte

Önskelista (att vara)
Modig
Trygg
Lekfull
Självständig

Önskelista (att få)
Egna kompisar