Calle Kamphund

RUMÄNSK GLÄDJESPRIDARE VÄXER I TILLTRO, MOD OCH STYRKA

Den rumänska hunden Calle har i dagarna setts pinka med lyftat bakben, en händelse av stor betydelse för Calle och hans närmaste omgivning. Han har dessutom lekt med sina grannar, Hessu o Lordi, två svenska fyrbeningar. Vid en lunchpromenad häromdagen sågs han dessutom hälsa artigt och belevat på två för honom vilt främmande karlar.

Till vår utsände reporter säger Calle att han tränat en hel del leksport med sin PT, Sasha, även hon av rasen Rumänsk Glädjespridare.

- Mitt framgångsrika benlyftarpink beror också på den regelbundna träningen med dagliga jämfota upphopp (utan ansats) i sängen. För att dämpa nedslaget har jag en speciellt framtagen landningsdyna. En medfödd svaghet i "bakvagnen" gör att jag haft litet svårt med balansen tidigare, säger Calle. Naturligtvis tar jag dagliga promenader, regelbundenhet är A och O vid fysisk träning, påpekar Calle.

- Det påstås att du hade stöd av en buske vid benlyftarpinket, vad säger du om det?

- Helt fel, säger Calle o ruskar energiskt på huvudet, busken råkade stå just där min välriktade stråle hamnade. Tina, min mentor, kan för övrigt intyga att det var på det viset.


I bakgrunden den utpekade busken.

- I mitt arbete, träffar jag dagligen en massa karlar, fortsätter Calle, så jag har ju börjat vänja mig med såna och att de kan se ut hur som helst utan att vara farliga.

Vi har förgäves sökt Sasha för en kommentar.

Stort tack vill jag rikta till min PT (personliga tränare) Sasha för att hon tränat mig i den ädla lekkonsten. I morse smålekte jag med Hessu o Lordi. Det var inte ett dugg hemskt.

Igår började jag arbeta lite smått igen. På lunchen gick jag en promenad,  yiipee, vilken upplevelse. Lite osäker kände jag mig i början så jag höll mig för säkerhets skull i bakgrunden. Men, men - benen bar så jag tänkte att nu drar jag iväg hemåt. Men si, då sa dom stopp o belägg, här ska vi gå varligt fram. Säg den glädje som varar beständigt ... man får vara tacksam så länge den varar.

På eftermiddan tog jag täten o bestämde att nu går vi hela vägen ända hem. Sagt o gjort.

Yes, håll i hatten - jag är på G!

Konvalescensen tillbringar jag ömsom liggande i bädden, ömsom vinglande mellan rummen, ömsom i sängen med min människa. Hon säger att jag inte får hoppa upp i den, inte hoppa ner från den, hon envisas med att lyfta mig hela tiden.

Jag är ganska bra på svenska nu. De här fraserna förstår jag till punkt och pricka:

Nu ska vi gå promenad, VILL (används sällan) du gå på promenad?
Vem vill följa på promenad?
Spring hem
Nu ska vi äta
Ska vi lägga oss o läsa?
Ska vi gå ut o pinka? (Vilka vi?  Det är alltid bara jag som pinkar).
Sätt dig o skit
Där blir det bra
Duktig pojke (hund)

Av enstaka glosor behärskar jag dom här:
Sitt. Varsågod. Ligg. Stanna. Vänta. Sööök. Leeta. Klaar (när vi leker kurragömma). Dansa (lite grann). Kryyp (lite grann). Hit. Hiit. HIIIT.

Jag äter inte så mycket, på ordination av djurdoktormänniskan. Gissa om jag är hungrig. Skulle t o m kunna sätta i mig fågelmaten, om jag bara kom åt den.

• Allt ljus på mig
• Uppassning
• Bordsservering
• Massage
• Extra god mat, pytteportioner (à la francaise = två korslagda gröna bönor)
• Bantningskur (eg onödigt, men låt gå då ...)
• Eget spa utlovat
• Ligga i sängen (nära, väldigt nära)
• Får ha Bia-bädden för mig själv, så länge jag vill o behöver 
  
  

Jag har också fått en julklapp, samma som Tina. En prinskorv, en köttbulle. I say no more ...



Under bordet fick jag av någon, (inga namn) skinka, rostbiff, sill, köttbullar, pastej, sylta. Jag tar gärna emot saker under bordet ...  Vill nån sticka till mig nåt, lite diskret sådär, gärna för mig. Jag tiger som muren, avslöjar ingenting. På det lämnar jag mitt hedersord, som gentleman.

För övrigt är det idag precis ett år sen det började, det som skulle göra mig till Calle Kamphund.

Har som jag tidigare meddelat varit bortrest. Har umgåtts med tant Iris som är bordercollie o yrhättan Vilda som är fox. Det tog lite tid men till slut så fattade hon att jag ägnar mig inte åt lek. Nåt har hon fattat i alla fall, för hon nosar mig inte i rumpan längre. Vid närmare eftertanke tror jag inte hon fattat nåt, för hon försökte faktiskt sätta på katten, som var nykastrerad.

Ungjäntan i huset var en otroligt fin och förstående människa, som gav mig en hel varm korv. Tänk om alla var såna, vilket liv!  Risken var väl att med tiden skulle det bli svårt att se skillnad på mig o korven. Bortsett från behåringen, då.

Nu när jag är hemma igen kan alla ta det lugnt, utom jag som har glädjefnatt.

Mirakelhunden Calle, det är jag det! En känslig natur som varit med om mycket, lärt mycket, läser tydligt av kroppsspråk  o sorterar människor därefter. Skulle vilja tycka om barn men de har varit mycket dumma med mig.

Hjärnskrynklardamen förstod att jag hade ont i nacken men med mycket kärlek, god o REN mat skulle jag läka till både kropp o själ så småningom. Utan att jag berättade det sa hon att jag svultit så mycket att det var ett rent under att jag levde. Hon såg att jag hade haft bekymmer med att röra mig också. Hur mycket såg hon egentligen? Har jag några hemligheter kvar, eller läste hon mig som en öppen bok? Jag tror i alla fall att hon tyckte om att läsa min bok för hon sa att det fanns både visdom o klokhet hos mig. Tacksamhet o positiv energi strålar omkring mig.



Bilden är från förra vintern, jag har min scooteroverall på mig. Snygg, va!

Kär hund har många namn, Calle kamphund, Calle mirakelhund, Calle underhunden,  men mest av allt gillar jag att jag heter Calle.



Sen tänker inte jag heller berätta allt vi pratade om. Det finns saker som sägs i förtroende och ska bevaras i förtroende.

Vilken Calle, jo Calle  på spången ...




Tänk att man fått sig en sång tillägnad!

Tror nästan att jag blev lite förälskad igår på kursen. En ung golden retreiverflicka med underbara ögon, djupa som brunnar, de mjukaste, rundaste, lenaste tassar och en päls som honung o silke. Jag vet ingen så fin! Hon verkade så snäll, så jag vågade faktiskt gå fram och nästan, nästan pussa på henne.

Hoppas, hoppas att vi får träffas igen. Kanske nån träningskväll? Annars får jag vänta ända till efter jul när vi ska på kurs igen. Till dess får matte verkligen skärpa till sig och träna ordentligt med mig.

Under teoripasset var jag lite ouppmärksam, passade på att hälsa på några människor i stället. Det gick bra, fast dom fick inga nästan-pussar, bara lite sniff-sniff i noshöjd.

Jag är helt utfestad, tur att det är födelsedag bara en gång om året. Har tuggat tuggflärp, våmfyllt tuggben, det smakade himmelskt, korv o köttbullar och gjort mitt bästa för att underhålla gästerna. Både farbror Julius, Sasha o mårrmor kom o uppvaktade. Jag har så svååårt för sällskapsliv, men har man annonserat om Öppet Hus så har man. För säkerhets skull höll jag mig i bakgrunden o lät Tina sköta det mesta av konversationen.



Och så hade jag så tokroligt i skogen igår, det var bättre än alla presenter. Mitt DJUNGELVRÅL av glädje lät tyvärr mera som ett blandskogspiip.  Säger dom som tycks förstå skillnaden.

EroTIKEN Vilda, som är av märket foxterrier, är den mest erotiska dam jag träffat. Hela tiden skulle hon sticka rumpan upp i nosen på mig. Fast jag klart visade att jag INTE var intresserad. Att bara bjuda ut sig så där ... ?  Då var det mycket bättre med tant Iris, som är border collie. Vi gick på långpromenader tillsammans men när tant ville leka med mig, då morrrrade jag jättemycket. Sen blev det lugna gatan stigen igen.  

Morra fick jag göra åt de andra också, Garbo, Smulan, Douglas o Ninja. Den enda jag inte behövde morra åt var katten.  I sanningens namn måste jag tillstå att han i stort sett ignorerade mig.

Nu är jag hemma igen och firar min födelsedag. Jag har inlett med att  vara  ute i skogen. Tina o husse var med också och jag sprang, fram o tillbaka hela tiden, nä, jag FLÖG fram, det var på nya stigar där jag aldrig varit förr o det var så otroligt roligt att jag var tvungen att upphäva ett  GLÄDJETJUT (det lät mera som ett piip, ack ja, man gör så gott man kan). Lite träning gjorde jag också, "magneten" t ex. Nästa lördag har vi kurs igen o då måste jag visa att jag gjort läxorna.

Det ringer på dörren, måste vara gratulanterna som kommer strömmande ... jag voffar så dom hör att jag är hemma!