Ett steg på vägen
Kan hon, kan jag. Tina alltså, som sover i egen bädd, i biblioteket, gud så pretentiöst. Biblioteket! Enligt min mening ett rum för det överblivna. F'låt Tina, det var inte riktat mot dig.
Det gick inge' vidare. Min plan var att sova på vardagsrumssoffan i natt, så jag knölade ihop pläden o rullade ihop mig. Tänkte att det skulle vara ett led i min frigörelseprocess, ett steg på min vandring till en självständig o mogen individ. En baktanke var också att nån skulle sakna mig.
Kan bara säga att dom hann aldrig. Efter 2 min var jag tillbaka i sängen, längst ner vid fotändan. Sen har jag vandrat upp o ner mellan fot- o huvudända hela natten. Har provat alla möjliga sovställningar, på människan, bredvid människan, intill, nedanför, ovanför. Jag ville bara försäkra mig om att hon skulle se att jag verkligen fanns där. 
Jag gjorde i alla fall ett försök. Jag får göra ett nytt en annan gång. Först ska jag vila ut. Det tar på själsligt att mogna.
Frigörelseprocess? Nä, jag lägger mig tungt på mattes säng eller knölar in mig under mårrmors täcke. Det senare har sina risker eftersom farbror brukar byta plats i hennes säng genom (enligt honom) graciösa hopp över henne. Då händer det ibland att jag ligger där han landar... Det är säkrare i mattes säng. Dvs MIN säng.
