Calle Kamphund

är alldeles utmärkta frånsett lite höga levervärden, påstås det. Det påstås också att jag behöver gå ner i vikt. Phffyh! Detta är inte övervikt, det är pondus! Som jag tidigare påpekat.  Förresten har jag redan gått ner litegrann o jag är som sagt mån om min approach.

Efter tandstensskrapningen lyser garnityret numera som fullmånens en midvinterkväll.  

Jag blev lite vimsig i plymen av den där sprutan men man får väl stå ut med en del om man är mån om approachen, som sagt.

Det är vi de': Jag själv plus min övervakare o mentor Tina, Sasha min lekkompis o så herr Julius förstås. Han säger han är den ende riktige karl'n i sällskapet. Vad han kan mena med det? Jag förstår då INGENTING.

Sasha kan dansa break-dance, hon har gjort det framför nosen på mig flera gånger. Imponerande, men så har hon fysionomi för det också. Om jag skulle försöka? Nänä, som jag tidigare meddelat så dansar jag inte längre. Nemo saltat sobris. Riktiga karlar dansar inte, eller hur Julle?

Jag jobbar idag, fast det är söndagsfredag, men sen ska jag ut på isen, i solen. Yeees! Jag får väl leka på egen hand för Tina leker inte med mig. Bara Sasha.

Det är så konstigt, det bara töar o töar. Fortsätter det så här försvinner väl det lilla som vi har kvar också. Annat var det förra vintern, då var det så här. Det är väl vaktmästar'ns fel, förstås.




Det är en främmande karl (för mig i alla fall) här i huset, jag måste bara säga ifrån, på skarpen. Å när jag gör det då får jag rumsarrest o åker in i kojan o människan hänger ett skynke för så jag ser absolut ingenting. Men jag HÖR. Får jag inte skälla kan jag väl morra. Mig lurar ingen. Jag vet att han är där.

Jag vaktar  bara på mina människors säkerhet, ska det vara så svårt att förstå? Jag funderar på att bilda vaktbolag. Tina går in i modellbranschen o jag blir hennes bodyguard.

Kan hon, kan jag. Tina alltså, som sover i egen bädd, i biblioteket, gud så pretentiöst. Biblioteket! Enligt min mening ett rum för det överblivna. F'låt Tina, det var inte riktat mot dig.

Det gick inge' vidare. Min plan var att sova på vardagsrumssoffan i natt, så jag knölade ihop pläden o rullade ihop mig. Tänkte att det skulle vara ett led i min frigörelseprocess, ett steg på min vandring till en självständig o mogen individ. En baktanke var också att nån skulle sakna mig.

Kan bara säga att dom hann aldrig. Efter 2 min var jag tillbaka i sängen, längst ner vid fotändan. Sen har jag vandrat upp o ner mellan fot- o huvudända hela natten. Har provat alla möjliga sovställningar, på människan, bredvid människan, intill, nedanför, ovanför. Jag ville bara försäkra mig om att hon skulle se att jag verkligen fanns där.




Jag gjorde i alla fall ett försök. Jag får göra ett nytt en annan gång. Först ska jag vila ut. Det tar på själsligt att mogna.

Nåå? En blick kan säga mer än ord ... nu är det sagt.