Calle Kamphund

För att smälta in i den norrländska kulturen




 tränar jag att morra på inandning. Det är inte lätt. Matte tycker att jag låter som en jamande katt. Skämmigt, va?

För att jag kämpat mig genom en förlamning som drabbade mig förra julen. Jag kunde bara röra lite på huvudet och svansen. Jag kunde inte ens gå ut för att kissa, bara låg där som en hösäck. Husse fick bära ut mig, när jag skulle till, men ibland blev jag ju kissnödig på natten ... o svinkallt var det ute. Kissa i sängen = ÅNGEST och mycket, mycket blött.

En djurdoktor här i stan gav mig inte mycket hopp men husse o matte gav sig inte utan vi for till ett djursjukhus i Öjebyn. Där gjorde jag bort mig ordentligt, sket på golvet i undersökningsrummet det första jag gjorde. Vet ni vad han sa, den doktorn? Joo, håll Västerbotten rent o skit i Norrbotten! Han var jättesnäll med mig. Sen fick jag en spruta så jag alldeles domnade bort  o vet nästan ingenting förrän vi var hemma igen.

Matte sjukgymnastiserade med mig varje morgon och en vacker dag kunde jag gå själv, fast vingligt o ostadigt. Det tog några veckor men jag kämpade på, några steg i taget, föll omkull och tog några steg igen. Skönt att få kissa själv till slut, det är så genant att behöva kissa på sig. Nu är jag alldeles bra, precis som Öjebydoktorn sa. Alla kan se att jag har blivit en riktig muskelknutte också, o muskler behöver jag för att hålla alla kotor på plats. Hoppar o skuttar gör jag som, jaa jag vet inte vad. Jag tror faktiskt att jag har läggning för agility, undrar om matte har förstått det?

Jag får inte bli kall om ryggen, jag får inte ha halsband och jag ska äta glukosaminpreparat,  men vad gör det? Det gör ju tant Tina också.

Skönt att vara hemma igen o krulla ihop sig efter att ha plaskat omkring i regnpölarna.

Upptäckte på kvällspromenaden att Sasha hade samma klädsamma outfit som Tina o jag. Mörk brunröd oljerocksmodell. Mycket klädsam, som sagt.

Matte säger att jag snarkar. Gör jag INTE, jag andas bara lite tungt. Om jag mot förmodan skulle snarka till, så är det bara för att förstärka manligheten.

Första kursdagen avklarad. Vilken pärs. I regn, blåst, kyla skulle jag lära mig sitta (kan jag redan), ligga (kan jag redan) plus en massa andra saker, kontaktövningar hette det. Jag VÄGRADE ligga på den där blöta, kalla marken.

En massa andra fyrbeningar var där också, men vi fick inte prata med varann.

Nu orkar jag knappt lyfta ögonlocket.

Våran fröken sa att jag var lättlärd o duktig. Måste få skryta lite innan jag slocknar helt.

Matte hinner inte skriva mer för hon ska på kalas och jag vet vilken tid det tar innan hon har kamouflerat sig. Jag ska soooooova!

En stor mörk karl stod helt plötsligt i dörröppningen, klart jag måste varna! Fast han gick ner på knä och gjorde sig till så litade jag inte på honom. Han höll faktiskt på skrämma skiten ur mig, jag slirade över hela parketten för att snabbt som ögat ta betäckning under köksbordet. Riktigt genant var det, att han fick se mig sådär. Sen kom husse hem och så fick han sig en släng av sleven han också. Uschianemej,  men jag var ju tvungen att varna honom också.
 
Eeehk, det är bara fyra dagar kvar till det där hemska träningslägret börjar. Matte, varför gör du mig detta? Vi som har det så bra? Gånge denna kalk ifrån mig ...