Calle Kamphund

För att jag kämpat mig genom en förlamning som drabbade mig förra julen. Jag kunde bara röra lite på huvudet och svansen. Jag kunde inte ens gå ut för att kissa, bara låg där som en hösäck. Husse fick bära ut mig, när jag skulle till, men ibland blev jag ju kissnödig på natten ... o svinkallt var det ute. Kissa i sängen = ÅNGEST och mycket, mycket blött.

En djurdoktor här i stan gav mig inte mycket hopp men husse o matte gav sig inte utan vi for till ett djursjukhus i Öjebyn. Där gjorde jag bort mig ordentligt, sket på golvet i undersökningsrummet det första jag gjorde. Vet ni vad han sa, den doktorn? Joo, håll Västerbotten rent o skit i Norrbotten! Han var jättesnäll med mig. Sen fick jag en spruta så jag alldeles domnade bort  o vet nästan ingenting förrän vi var hemma igen.

Matte sjukgymnastiserade med mig varje morgon och en vacker dag kunde jag gå själv, fast vingligt o ostadigt. Det tog några veckor men jag kämpade på, några steg i taget, föll omkull och tog några steg igen. Skönt att få kissa själv till slut, det är så genant att behöva kissa på sig. Nu är jag alldeles bra, precis som Öjebydoktorn sa. Alla kan se att jag har blivit en riktig muskelknutte också, o muskler behöver jag för att hålla alla kotor på plats. Hoppar o skuttar gör jag som, jaa jag vet inte vad. Jag tror faktiskt att jag har läggning för agility, undrar om matte har förstått det?

Jag får inte bli kall om ryggen, jag får inte ha halsband och jag ska äta glukosaminpreparat,  men vad gör det? Det gör ju tant Tina också.