FinaTinaAlbertina

Tänk om jag hade sluppit det där eländes kopplet! Tänk, vad vi skulle ha sprungit! Vad gör väl en stukad tumme, vad gör väl ett haltande ben när man ses efter nästan ett halvårs indragna gemensamma promenader. Platt intet! För övrigt var du dig lik, nosen i rumpan trots att den för dagen inte var helt till sin fördel. Hade väl fått i mig nåt konstigt.

Jag har sagt till min människa att du ska få kalendern där jag posar som kalenderflicka. Så kan du titta på mig varenda dag.

Om nån frågar säger jag att vi är bara vänner. Överens?

Bäst jag ligger där i vilar ut, så smäller det. Det var långt borta, på andra sidan stan, men min hörsel är knivskarp. Jag blev så rädd, fick hjärtklappning, andnöd - vet inte vad jag ska ta mig till. Provade att krypa in i min koja, klädkammaren, toaletten men jag hörde ju ändå hur det smällde. Det är så HEMSKT.

Matte satte fetvadd i öronen på mig o jag fick lyssna på TV:n o musikspelaren samtidigt o ligga i soffan mellan husse o matte o bli kliad både här o där o då kändes det mycket bättre.



Jag haaatar smällare men gillar att softa i soffan med min husse.

Tur ändå att vi tog kvällspromenaden tidigt ... annars vet ingen hur detta slutat. Calle, som är rädd för nästan allting, han brydde sig inte ett skvatt. Konstigt.

Jag vet inte hur andra hundar gör, om dom firar jul eller så, men jag gör det. Däremot dansar jag inte kring granen o larvar mig. Det är under min värdighet.

Jag o Calle ska vara hos storhusse o stormatte med våra människor. Kan tänka mig att det blir en hel del smaskigt att sätta tänderna i.

Snäll har jag varit hela tiden, men menlös? Alls icke!

I eftermiddag vägrade jag gå ut, för jag har hörde att det smällde o man kan aldrig veta när det händer igen. Så jag tar det säkra för det osäkra o stannar inomhus. Människan min, har gjort allt hon kunnat för att få slut på det här, men slutet har inte börjat än. Hon ser nästan mordisk ut ... stackars den hon kommer på med det pyrotekniska efter nyårsafton. Den personen lever farligt. Då tror jag hon smäller till, eller av eller nåt, jag vet inte. Hon kan vara som en riktig ettermyra, den lilla människan. 

Snart är det julafton. Jag vill ha PAKET! Som luktar korv!

Idag har jag blivit borstad o kammad. Snyggast i stan! Rena bombnedslaget.

Den här bor nånstans i närheten o äter frukost, lunch o middag utanför mitt fönster. Ett riktigt matvrak.




Jag brukar jaga såna när jag är ute i skogen. De är riktiga fegisar, springer bara upp i träden o tjattrar. Där får jag sitta med skägget i brevlådan, som man säger. Det är bara att gå sin väg o försöka se oberörd ut.  Jag - jaga ekorrar?  Aldrig i livet! Nedlåter mig inte till såna småsaker.

Tror att jag är frisk nu. Skulle vara kul om ekorren var där, när jag kommer hem från jobbet.

Det var väl det jag trodde - jag är en storstadsgirl. Född i Bukarest, omhändertagen haltande o sjuk i stans utkanter. Kanske såg det ut så här ... jag vet inte så noga. Däremot vet jag att det var några människor som kastade sten på mig.






När jag togs till hägnet i Cernavoda såg jag ut så här. De snälla människorna där gav mig mat o skötte om mig så att jag med tiden fick lyckliggöra några människor i stan där jag nu bor. En stad som omväxlande kallas "Lapp-Stockholm" och "Rynkeby". Det sista har nåt med ålder att göra.





Men nu! Gissa vem som är november månadsflicka i Save the Dogs kalender 2008. Jo, ingen mindre än den här madamen.
 


Vårt Manhattan i månljus.




Här brukar vi promenera ibland, ja inte på vattnet förstås. Jag är väl ingen Jesus heller! Jag håller mig längs strandkanten.





Stan by night. Då sover jag. På den här bron hade Calle sin nära-döden-upplevelse.






På vintern är det för övrigt mörkt nästan jämt. Som tur är har vi snö, då blir det ljusare.